Ungdomsfrågor
Ungdomar...
Det känns som att vi alltid är i centrum för diskussion. Andra generationer påstår att vi är bortskämda; att vi har fått allt serverat på silverfat och att vi har växt upp med curlingföräldrar som sopat banan framför oss.
Förtjänar vi verkligen att bli kallade bortskämda?
Vi har fötts in i en lågkonjunktur som ingen ser slutet av. Våra ekonomiska förhållanden är sämre än någonsin. Sedan 2001 har andelen ungdomar med låg ekonomisk standard ökat med 44 procentenheter. Arbetslösheten för unga ökar ständigt. 25 procent av ungdomar saknar jobb, och enligt vissa prognoser kan siffran höjas till 35 procent - alltså en halv miljon arbetslösa - innan det vänder...
Vi som fortfarande går i skolan måste försöka leva en dag i taget då framtiden är alldeles för ostabil för att planeras.
Majoriteten av mina vänner som gått ut skolan och valt att söka jobb har gjort det med väldigt liten succé. Vissa har åkt för att pröva lyckan i det jämförelsevis ekonomiskt starkare grannlandet Norge - men efter att ha kommit hem har de inte haft annat än skulder och räkningar att visa upp... Och vi påstås vara bortskämda
Att det är just ungdomarna det går sämst för i dagsläget förvånar mig inte alls. Det måste trots allt vara den svåraste perioden i våra liv. Jag ser den som en slags övergång mellan det bekymmerslösa barnlivet och det etablerade, ansvarsfulla vuxenlivet.
Om det inte var nog med att ungdomar är osäkra i sig själva så byggs det hela på av osäkerheten och ångesten inför framtiden. Det är inte lätt att vara motiverad när det enda man ser runt hörnet är en McDonalds-anställning. På del-tid.
Vad krävs egentligen för att skapa förändring? Det finns kanske ingen enkel lösning men något drastiskt måste göras.
Vad vet jag egentligen om hur samhället fungerar och hur man kan ordna upp livssituationen för så många unga? Inget. Men jag har en idé om vad som håller oss tillbaka och mycket av det är det evigt negativa och ångestinjicerande tjatet om hur allt går åt helvete. Att allt tyder på att det bara kommer bli värre och värre. Detta skapar inget annat än oro, och även om det behöver diskuteras så är det i det stora draget bara början av en ond cirkel.
Vi, likt samhället, behöver rycka upp varandra och säga att det är dags för skärpning. Man kan inte utvecklas utan en positiv framtidsbild. Jag tror att om vi alla gör vårt bästa för att förbättra våra egna situationer och slutar beskylla andra för våra nergångar så har vi en mycket bättre grund för framgång.
När det gäller jobbansökningar behöver vi vakna upp och inse att arbetsförmedlingen inte hjälper ett dyft. Gå ut och presentera dig själv samt lämna ditt CV. Men tro inte att det räcker! Gå tillbaka till platsen/platserna och visa upp dig nån gång i veckan för att visa att du verkligen vill ha jobben.
Allt snack om att man bara får jobb genom kontakter köper jag inte riktigt... Visst, det är klart att det hjälper men det räcker inte som bortförklarning för att vara arbetslös under en längre period.
Sverige borde eftersträva en arbetsmarknad liknande Danmarks. Där jobb kommer och går hela tiden och man byter jobb oftare än man byter skor. Tillfällen skapas så ofta att den som söker ivrigt nästan direkt kan hitta en anställning, eller i alla fall inom en väldigt liten tidsperiod. Detta kan jämföras med Sverige där man letar och letar och om man mot förmodan hittar en fast anställning klamrar man sig fast vid den i 10 år innan man vågar släppa taget...
Som sagt är det väldigt svårt att spå sin egen framtid i en så osäker tid, men jag känner mig personligen hyfsat säker på mitt läge och om cirkus tre år läser jag antingen på universitetet, reser runt i världen eller har en fast anställning. Jag tror att självsäkerheten är nyckeln till att skaffa jobb och om fler ungdomar försöker se livet från den ljusa sidan är våra chanser mycket bättre.
När jag blivit tillfrågad om vad jag tänker göra efter skolan brukar jag ofta svara att jag inte vet.
Framöver tror jag att jag tänker svara "Vad jag vill".
Cha chaaa!
Okaaaaaaaaaaaaay!
Fick i uppgift av Stefan - vår samhällslärare på Agardh - att skriva en blogg om valfritt ämne, men antar att jag börjar med en introduktion av mig själv.
Jag är en glad kille på 20 jordsnurr som gillar långa strandpromenader och mysiga hemmakvällar framför Sommar med Ernst.
För att vara någorlunda seriös tycker jag det här med bloggande är rätt whack... Vem fan bryr sig om vad jag gör om dagarna, mina åsikter om kläder, politik eller den senaste Harry Potter-filmen?
Vad hände med att hålla sitt privatliv... privat? Allt verkar ursprunga från tonåringars oerhörda vilja att bli uppmärksammade och bekräftade. Eller så är det helt enkelt bara för att "alla andra gör det" som folk går in i blogg-träsket.
The end.
Fick i uppgift av Stefan - vår samhällslärare på Agardh - att skriva en blogg om valfritt ämne, men antar att jag börjar med en introduktion av mig själv.
Jag är en glad kille på 20 jordsnurr som gillar långa strandpromenader och mysiga hemmakvällar framför Sommar med Ernst.
För att vara någorlunda seriös tycker jag det här med bloggande är rätt whack... Vem fan bryr sig om vad jag gör om dagarna, mina åsikter om kläder, politik eller den senaste Harry Potter-filmen?
Vad hände med att hålla sitt privatliv... privat? Allt verkar ursprunga från tonåringars oerhörda vilja att bli uppmärksammade och bekräftade. Eller så är det helt enkelt bara för att "alla andra gör det" som folk går in i blogg-träsket.
The end.
